Race report: Vätternrundan 2014

I lördags kom den. Dagen då steg två i min superklassiker skulle fullbordas. Dagen som vi tillsammans i vår klunga väntat på och tränat för tillsammans i snart ett halvår. Dagen då vi skulle cykla 300 km tillsammans runt Vättern.

Innan vi går in på själva loppet så måste jag berätta om min lite speciella uppladdning. På torsdagen skulle jag nämligen flyga upp till Umeå över dagen för ett antal kundbesök. Flyget hem skulle gå kl 19:05, men strax innan flyget går ropas följande ut i högtalarna ”Den besättning som nu kommer upp till Umeå med ert flyg har fått flygstopp då de flugit för mycket idag och morgondagens flyg är tyvärr fullbokade. Vi återkommer”. Resten av kvällen kan ses här i mina statusuppdateringar på Facebook.

Till slut kom jag i alla fall hem och i säng vid 02:30… Kanske inte optimalt så där dagen innan Vätternrundan, men vad ska man göra :).

Väl på plats i Motala på fredagskvällen hade vi lagmöte på Dereks hotell för att gå igenom det sista inför loppet. Eftersom det såg ut att blåsa nordligt för första gången på väldigt länge i Vätternrundans historia och vi skulle ha ett totalsnitt på 34 km/h bestämde vi oss för att inte hålla igen ned till Jönköping utan försöka landa på ett snitt kring 37 km/h ned dit så att vi hade lite att gå på upp längs västkusten där det skulle bli motvind. Lagmötet avslutades med obligatorisk pastabuffé innan vi drog oss tillbaka till våra sovplatser och gjorde i ordning det sista inför morgondagen.

Taggade på start

Taggade på start

04:00 ringde klockan och vi som bodde på Carlsundskolan gick upp till köket för att käka frukost. De sista barerna och gelen fylldes i ryggfickorna på kläderna och flaskorna fylldes med sportdryck. 05:15 rullade vi ned mot stan där vi stämt träff i startfållan med de andra kl 05:30.

Vi hade bestämt oss för att vi ville starta först i vår starttid så fick de andra cykla om oss om de tyckte att det gick för långsamt. När vår starttid öppnades klev vi således in i fållan, jag och Sören längst fram, och radade upp oss i tvåpar. Man kände hur spänningen ökade och märkte det på att surret i gruppen dämpades, folk var taggade. Vår starttid dök upp på tavlan och vi rullade fram till startrepet med ungefär minuten kvar till start.

Cockpiten innan start

Cockpiten innan start

Nedräkningen började från 10, 9, 8… 3, 2, 1 och där var vi iväg. Pacemotorcykeln ledde oss ut ur Motala på gatorna och vi låg lugnt bakom honom i tvåpar och snackade på väg ut. Jag berättade för Sören att jag förra året försökt cykla om motorcykeln för att jag inte visste om hans uppgift, men att han då lackat ur rejält. Sista högersvängen och där släppte motorcykeln oss till fri fart.

Direkt efter start blev det en hel del omkörningar… Första delen svänger ju en del och går via några rondeller, men vi kom snabbt in i vår belgiska kedja som vi bestämt oss för att köra under hela loppet. Delar av klungan hade stundtals svårt att begränsa sin fart när de gick in i inre ledet, men det kom vi till bukt med när vi bestämde oss för att begränsa farten i inre ledet till 40 km/h på platten :). Stundtals gick det i 50 km/h på platten och det blåste rejält i ryggen. Vi körde om grupper som körde om grupper och starten kändes bra, kanske lite väl snabb.

40 km in i loppet kom vi ut på en lång öppen raka strax innan Ödeshög. Precis som vi bestämt oss att man skulle göra tog jag fram ett matpaket ur en av min ryggfickor, när jag var på väg ned i kedjan i inre ledet. När jag satte tillbaka handen på styret vinglade det till minimalt, men det var tillräckligt för den fruktansvärda serien av händelser som sedan följde.

Puls och hastighet för loppet

Puls och hastighet för loppet

Efter att studerat data från min cykeldator visade det sig att det gick i 43,2 km/h när jag vinglade till med styret. Jag fick ett kast i sidled som jag lyckades häva, men när jag hävde det var det som att däcket tappade fäste och sedan fick fäste igen. Jag fick ett kast åt andra hållet som inte gick att göra någonting åt. Lasse som låg tre cyklar bak sa ”Det sista jag såg innan jag kraschade var ditt bakdäck i huvudhöjd med Sören”, och av min hjälm och höft att döma gick jag i backen rakt framåt med huvudet och höften först i någon slags fosterställning. Det går så fruktansvärt fort, men när det väl sker går allting som i slow motion. Man hinner tänka så mycket innan man landar på marken innan sedan reflexerna tar över.

Hjälmen i två delar efter kraschen

Hjälmen i två delar efter kraschen

Händerna flög upp för att täcka nacken och sen kom smällarna 1, 2, 3 rätt in i ryggen. Jag hörde Tims röst som pratade i mobiltelefon med 112, några dirigerades till att ”stänga av trafiken” (ställa sig i en konformation för att få ut cyklisterna från oss). Jag låg kvar ett tag på marken för att känna efter om jag var allvarligt skadad någonstans. Jag kände hur det var alldeles blött på vänster höft och tänkte direkt att nu blöder jag rejält, men det var 5 gelförpackningar som alla sprängts (och förmodligen så här i efterhand räddat mig från mer allvarliga skador).

Tomma blickar från resten av klungan

Tomma blickar från resten av klungan

När jag reste mig upp såg jag Sören (en av ledarna för klungan och som låg bakom mig innan kraschen) med tom blick och Lasse liggandes på marken med rejäla smärtor. I det läget var det enda jag tänkte, min superklassiker är förstörd och allas vår Vätternrunda är förstörd p.g.a. mig. Det var mitt enskilda misstag som ledde till vår klungkrasch.

Ambulansen kom och efter undersökningar tog de med sig Lasse och Sören till Motala lasarett. Det visade sig att Lasse bara fått rejäla smällar och att Sören däremot hade brutet skulderblad och ett revben. Jag blev skjutsad till depån i Ödeshög av en följebil där vårdpersonalen undersökte mig, samt rengjorde och bandagerade mina sår.

Johan och Kjell blev också tvungna att avbryta, inte p.g.a. skador men för att deras cyklar gick sönder. Det blev alltså 16 av 21 som körde vidare från vår olycka.

Jag sattes på bussen tillbaka till Motala tillsammans med min kvaddade cykel. Väl tillbaka i Motala försökte jag samla mina tankar så jag tog mig ned till målet, men det var ju bara jobbigt att se de som kom i mål efter de 300 km som vi skulle åkt tillsammans. Jag såg istället till att hitta Sörens cykel som jag lovat och tog med den till lasarettet där jag mötte upp Sören och Lasse. Efter lite rejäl lunch och upphämtande av grabbarnas receptbelagda smärtstillande gav vi oss av ned till målet för att ta emot vår klunga.

14:53 kom de första 10 från klungan som rullade in tillsammans. Otroligt starkt att fullfölja loppet på 9:09 inklusive 20 min ambulansstopp. Björn som i kraschen fått två fingrar ur led fullföljde hela loppet efter att han bytt ut sitt kraschade framhjul till Sörens framhjul. Han fick skäll sedan efter 7 timmar på akuten att han inte skulle ha fortsatt, men han är en riktig fighter. Även Lennart bytte ut sitt framhjul vid kraschen så att han kunde fortsätta. De i klungan som fortsatte och tog sig hela varvet runt efter vår krasch ska ha en stor eloge att de orkade både psykiskt och fysiskt kriga sig runt sjön.

De tappra som kom i mål tillsammans på 9:09

De tappra som kom i mål tillsammans på 9:09

Så här några dagar efter så har de flesta av oss lagt rundan bakom sig, men vissa sår kommer nog att vara svårare än andra att läka. Det som är svårast för mig nu när jag smält att min superklassiker förstörts är skulden att det hela är mitt fel. Det finns ingenting att säga om det. Man har fått höra att ”det kan hända även de bästa”, ”it’s part of racing” o.s.v. men det är ändå svårt att helt släppa det.

Det som känns bra för mig är att jag inte känner mig rädd för att sätta mig på cykeln igen. Nu ska jag bara ha en cykel att cykla på… blicken framåt mot nya mål och fokus på att såren ska läka till Vansbrosimningen om 2,5 vecka. Det lopp som får bli startskottet på nästa superklassiker :).