Race report: IRONMAN Kalmar 2014

Till skillnad från mina andra race reports börjar denna två dagar innan loppet på torsdagen.

Efter en lugn och skön morgon satte vi oss i den rejält fullpackade bilen, Julia, Aida och jag. En triathlonpackning tenderar att bli rätt maffig, men lägg sedan till allt en 4,5 månaders behöver så förstår ni att bilen verkligen var full. Ner till Norrköping går det ju alltid smidigt, men sen börjar den där förbannade, ursäkten till en väg, E22an. Jag fattar inte hur man tänkte när man byggde den! Jag är säker på att östkusten skulle blomstra på ett helt annat sätt, likt västkusten, om bara vägen utmed den var ok. Hursomhelst kommer man ju till slut fram till Kalmar och i vårt fall som bokat boende genom IRONMANs officiella reseleverantör, Nirvana, var det Clarion hotell packhuset som gällde.

Så här i efterhand har jag fått en del blickar och ögonbryn när folk hört att man bokat genom Nirvana, men jag måste säga att det är bland de bättre besluten jag tagit kring denna tävling. 150 m från simstarten, frukost (från 04:00 på tävlingsdagen) och middag ordnad, cykel på rummet och gottepåse när man gått i mål, hotellet hade kort och gott allt man kunde önska sig för att kunna fokusera helt på det man var där för att göra.

Festivalarmband och transitionväska

Festivalarmband och transitionväska

Väl incheckade bar det av ned till tävlingsområdet för att checka in. Kön var enorm men, olikt den amerikanska tullen, gick denna kö hyfsat fort. På med ditt ”festivalarmband” (jag kallar det så, men det är ett atletarmband som ger inträde överallt), ett kuvert med alla nummerlappar och nödvändig info samt en transitionryggsäck med alla individuella transitionpåsar (jag återkommer till dessa). Jag kikade ned på klockan och insåg att det började bli dags för pre-racemötet som skulle hållas i tennishallen som låg ett par kilometer bort. Det blev perfekt med min löpuppvärmning ToR till det mötet som dessutom innebar lite löpning på själva tävlingsbanan.

Pre-racemötet kom helt utan förvarning… alltså jag visste att det skulle vara ett möte, men inte på vilket sätt det hölls och hur lång tid det skulle ta. Tänk er storföretagskickoff blandat med väckelsemöte, släng in en skvätt amerikanskt presidenttal och toppa med gospelkyrkogudstjänst… då har ni hur hela mötet började. Det sköna var att detta ”peppande” landade i huvuddomarens tävlingsgenomgång som i kontrast var sjukt lågmäld och varade i 45 min. Inget ont om mötet i det stora hela, men nu vet jag i alla fall vad jag ska vänta mig till nästa gång :).

IMG_8653Efter frukost på fredagen blev det en promenad ned till den gamla simstarten där jag provsimmade vattnet lite… framförallt så var det mina öron som jag provsimmade. Jag hade skaffat mig formbara silikonpluggar som jag stoppade i örat för att skydda dem. Det blev 700 meter med riktigt skön känsla… en rolig touch att man smashar maneter på vartannat simtag. Jag tog beslutet att köra med mina klara glas på tävlingsdagen då jag upplevde vattnet som mörkt (någonting som jag skulle få ångra senare).

Efter simningen gav vi oss ut med bil på cykelsträckan som skulle köras på Öland (122 km), ett beslut som jag så här i efterhand är riktigt nöjd med. Jag hade aldrig varit på Öland och därför ville jag se lite vad jag hade att vänta mig, men framförallt för att sedan på tävlingsdagen kunna planera hur mycket kraft jag skulle lägga på de olika delarna beroende på vilken vind det blev. Ett plattare landskap har jag aldrig skådat, helt fascinerande! Det spelar liksom ingen roll hur lite det än blåser för det kommer i alla fall att påverka då det inte finns lä någonstans. Jag konstaterade att den enda backen som kunde kallas backe var den upp från Cementafabriken i Degerhamn upp till korsningen. Eftersom det såg ut att bli sydlig vind (motvind hela vägen ned) så bestämde jag mig för att begränsa mig själv till max 34 km/h på vägen ned (någonting som skulle komma att helt omvärderas på tävlingsdagen).

Familjen framför målrakan

Familjen framför målrakan

Efter det att vi besiktigat cykelbanan anlände resterade supporterteamet i form av mamma och pappa som vi såg till att ta en riktig bulklunch med i form av en pizza, samt gå igenom de olika områdena för lördagen. På eftermiddagen tog jag cykeln och tog ett varv på löparbanan, dels för att se sträckningen, men också för att känna lite på cykelbenen… riktigt sköna! En riktigt skön känsla började infinna sig och det var en lättnad med tanke på hur veckan började med öroninflammation. Alla grenar var nu uppvärmda och det enda som återstod var att checka in min cykel och mina transitionpåsar.

I min blå (blue – b – bike) påse packade jag ned ett par strumpor, mina cykelskor en handduk och 6st gel. I min röda (red – r – run) påse packade jag ned ett par strumpor (bra val), mina löparskor, skärm, solglasögon och 2st gel. Eftersom man hade tillgång till alla grejer på tävlingsdagsmorgonen så tog jag med min all dryck och flaskor först då. Med mina påsar och cykel begav jag mig ned till transition area för att checka in allting. Det är en rätt häftig syn att se detta fält av cyklar (uppskattningsvis till ett värde av 110 MSEK) och ställningarna med de röda och blå påsarna. När mina påsar och cykel var på plats gick jag igenom (bokstavligen) både T1 och T2 så att jag skulle veta precis hur jag skulle springa på lördagen. På vägen ut fick man det chip som man på tävlingsdagen bar runt ankeln.

Promenad med inspektion av simstarten, pastabuffé och en låååång väntan… jag hade ju fått höra av många att man sover dåligt inför en IM, men jag tror att jag på något sätt hade oroat tillräckligt tidigare i veckan för jag sov som en stock från 21:30 tills det att klockan ringde.

DSC_0127

Pigg vid frukost

Pigg vid frukost

04:00 stod klockan på och då klev jag upp. Morgontoalett och sedan ned till frukosten som redan var fullt befolkad av triathleter. Det är svårt det där med vad man ska äta på morgonen innan en lång tävling, men min teori är att köra på det som din mage är van vid så löser det sig. Käka dessutom inte för mycket utan se till att du håller dig flytande till strax innan start för sen fyller du på allt eftersom i alla fall. För mig blev det en tallrik yoghurt med musli, ett par glas äpplejuice och två mackor med ost och skinka på. Det enda som jag skippade och som jag alltid gör på morgnarna innan tävling är kaffet. För mig agerar det rejält vätskedrivande och det är ingenting du vill sätta igång för tidigt om du ska arbeta fysiskt i 11 timmar.

Upp på rummet igen och klä på sig tävlingskläderna, allting utom våtdräkt och simattiraljer. Transitionområdet öppnade 05:00 och jag var där ca 05:15, just då känns den där 1:15 som det är kvar innan man måste börja gå till starten som en evighet, men tiden går rätt så fort. På med aerodrink flaskan på cykeln och resterande av flaskorna. Se till att påsarna med chomps är öppnade. Lägg i flaskorna i transitionpåsarna för att kunna skölja ned gelén i T1 respektive T2 samt gå igenom området en gång till. Sista toabesöket och pumpa upp däcktrycket. Sen var det dags för promenad barfota längs med Kalmars gator iförd våtdräkt. På väg mot starten passerade man bakom målet och lämnade in sin vita påse som innehöll allt det man ville ha direkt efter loppet.

Med mamma innan start

Med mamma innan start

Nere vid start började jag värma upp kroppen med lite jogg, upphopp, squats och armpendlingar. Helt plötsligt kom pappa fram och började filma :), egentligen skulle de se starten från vattnet på någon båt så jag blev förvånad när jag såg honom, men de hade tagit en taxi in till stan istället för att se starten från land. Jag började redan nu känna att mina genomskinliga simglasögon skulle innebära problem då solen var stark och stod väldigt lågt. Jag hoppade in i startfållan med beräknad måltid på simningen för 1:10. Jag hade fått tipset att gå ut direkt bakom den gruppen som planerade sin simning för 1:05, men jag hamnade lite långt bak… Efter ”an Irish blessing” och svenska nationalsången var det dags. Först startade proffsen 06:55 och sedan blev det rullande start från 07:00 med resten.

Jag kom iväg lugnt, men redan från början hade jag problem med navigeringen p.g.a. simglasögonvalet. Jag såg ingenting när jag tittade upp och jag låg hela tiden och drog vänster vilket gjorde att jag fick styra upp höger mot fältet hela tiden. Fram till första bojen låg jag i eget vatten vilket var rätt skönt för att jag kunde trycka på och värma upp kroppen precis som jag ville och sedan på den nordliga passagen hittade jag ett par fötter som jag följde som förvisso var lite för långsamma för mig, men eftersom mitt mål var att ta det lugnt och fint på simningen passade det ganska bra. Vid den nordliga vändningen blev det rätt trångt och den del sparkar och översimningar resulterade i att jag fick några kallsupar. Det var inga stora mängder vatten jag svalde, men när vi kom in mot cutoffen inne vid kajen efter 2950 m började jag bli lite illamående så jag la av med bensparken och körde bara armar den resterande biten in. Upp ur vattnet på 1:08:56 och det kändes riktigt bra.

Jag hade lovat mig själv att inte stressa i växlingarna, vilket jag inte heller gjorde. Jag tog min påse, in i tältet, av med våtdräkten, käkade en gel med en klunk sportdryck, på med strumporna, skorna, ner med gelén i ryggfickorna och så på med racebältet med nummerlappen på ryggen. Ned med simgrejorna i påsen, kasta den i fållan utanför tältet och springa bort till cykeln. På med hjälmen och ut ur gaten… 05:22 helt utan stress.

IMG_8776

Fist pump ut ur T1

När jag sätter mig på cykeln så känner jag verkligen att jag är i mitt element. Folkets jubel och hejarop från familjen som stod vid sidan bidrog verkligen till en härlig känsla vid starten av cykeldelen, en känsla som för mig verkligen varade hela sträckan. Förutom uppförsbacken på ölandsbron så gick det riktigt fort… första 13 km snittade jag 38,87 km/h och det utan att tycka det var det minsta jobbigt. Det hade en förklaring… det var inte sydlig vind utan västlig. Jag beslutade mig själv rätt tidigt för att låta cykeln rulla på ned till Degerhamn och inte begränsa farten något egentligen för att sedan behärska mig lite mer på vägen upp och framförallt på sträckorna öst-västkust över alvaret samt västlig riktning på ölandsbron…

Riktigt pepp ut ur T1

Riktigt pepp ut ur T1

Man ser ganska tydligt att man inte vinner någon IM på att vara snabb simmare, om vi inte pratar eliten naturligtvis. Det är många som man cyklar om de första 10 milen som man ser att de sliter på cykeln, men att de uppenbarligen simmat fort. Jag är riktigt nöjd med att jag är cyklist och att det för mig inte är några större problem med 180 km. Det gör att jag, precis som jag gjorde i lördags, kan ta det ganska lugnt på cyklingen och disponera mina krafter efter vind och terräng. Någonting som förvånade mig var hur mycket rulleåkande det var ute på Öland, jag har framförallt ett BIB-nr som definitivt skulle blivit diskad, men även flera som definitivt skulle stå i penalty box där jag för övrigt aldrig såg någon. Någonting som jag inte hade lagt märke till var hur dåliga vägar det var på stora delar av Öland, något som gjorde så att en halväten påse Chomps trillade ur i Mörbylånga och att min plugg på aerodrinkflaskan trillade ner i flaskan vid Degerhamn. Som tur är hade jag tillräckligt med Chomps med mig för en sådan fadäs och lite skvätt av sportdryck har ingen dött av…

I rondellen vid varvningen inne i Kalmar

I rondellen vid varvningen inne i Kalmar

Väl tillbaka på fastlandet var det riktigt gött att få komma in till stan och vända igen, publikens pump fyllde liksom på energin och den positiva känslan innan man skulle ut och avsluta cyklingen med 58 km på fastlandet norr om Öland. Om än inte lika platt så var även denna delen riktigt platt. Jag måste säga att det kändes som att man hade sidvind hela tiden och jag var därför riktigt nöjd med valet av hjul för dagen Zipp 303 (45 mm höga) istället för det som många körde med 90 mm högt fram och ett dischjul bak. Planen var att börja tackla av på farten när det var 20 km kvar och lagom tills då kom det ett oväder utan dess like. Spöregn övergick i hagelstorm som övergick i ösregn och åska… Sista 30 km gick i 31,86 km/h i snitt och cykeldelen slutade på 5:15:51 (snitt på 34,19 km/h). Det ska sägas att detta är enligt IMs statistik, enligt min GPS som jag tror mer på så var cykeldelen nämligen inte 180,2 km utan 181,4 km och mitt snitt således 34,5 km/h, men det hör inte hit.

Gissa om jag var glad när jag kom in i tältet vid T2 och hade torra strumpor att ta på mig! Jag var fullständigt genomsur. Tog av mig hjälm, skor och strumpor. Satte på mig nya strumpor, löparskorna, skärmkeps och satte solglasögonen på huvudet då det inte kändes som att de skulle behövas just nu… poppade gelén som jag hade förberett med lite sportdryck och ut på löpningen efter komfortabla 5:02.

IMG_8818

Glad under första varvet

Som alltid känns benen riktigt fräscha för mig i början av löpningen. Jag sticker iväg och tempot lika så :). Första 4 km-splittarna var under 5:00. Efter första varvet känner jag mig fortfarande riktigt pigg, snittet är nu nere på 5:22/km och jag har följt min kostplan hela vägen. Vid 19 km så går jag för första gången, där passar jag dessutom på att kissa… det är enda gången som jag går på toaletten mellan 06:00 och 20:20, välavvägd kostplan skulle jag säga :).

På väg på sista varvet

På väg på sista varvet

Efter det att jag lättat på trycket känns det förvisso lättare, men på samma gång tyngre och min tempo sjunker snabbt. Jag börjar gå igenom kontrollerna och ”kontrollerna” börjar bli längre. När jag är inne vid varvning efter 2a varvet så börjar jag bli riktigt trött… det sköna är att jag inte har ont någonstans. Jag visste ju att det här maratonet skulle bli jobbigt eftersom jag är en svag löpare, men jag hade inte kunnat föreställa mig hur jobbigt. När jag passerar familjen för sista gången med 12 km kvar och på väg ut på sista varvet så går jag fortfarande efter föregående kontroll och har börjat inse att sub11 nog bara är att ge upp. Från och med här så ser jag bara 2 km i taget. ”Springa” 2 km, gå och dricka igenom kontrollerna. Det här är en strategi som verkligen funkade för mig, men ”kontrollerna” blev som sagt längre och längre. Hoppet om under 11 timmar var nu borta, men så med 7,5 km kvar så tittade jag på den ”vanliga” klockan och såg att den var 17:07… med lite snabb huvudräkning insåg jag att om jag lyckades hålla snittet på 6:00/km in i mål så skulle jag nog klara det… skulle jag hålla för det?

Uppmanar publiken på upploppet

Uppmanar publiken på upploppet

Jag satte upp tempot och när jag passerade kontrollerna tog jag endast några gångsteg för att hinna få i mig vätskan. Det kändes riktigt bra och ganska snart satt alla tre varvbanden runt armen. Sista lilla skogspartiet och sedan var det bara cykelvägen längs med vattnet innan man var inne på stadens kullersten. När jag såg klockan vid T2-ut förstod jag att jag skulle klara det. Med publikens stöd och vetskapen om att jag skulle klara det i ryggen så ökade jag takten sista 2 km genom staden på kullerstenen. I huvudet hade jag redan gått i mål, men det finns ingenting som går upp emot att ta den sista vänstersvängen in på storgatan i Kalmar. Publiken står längs med de sista 300 metrarna och i takt med att jag vevar mina armar i luften applåderar publiken. Framme vid grinden där man två gånger tidigare har fått vika av höger fick jag nu ta vänster in på den blå mattan, high-5-a med speakern sträcka händerna i luften gå över mållinjen och höra de magiska orden ”Karl, You are an IRONMAN!”.

0776_04412010:51:54 blev den slutgiltiga tiden och jag klarade således både det primära och sekundära målet som jag satte upp för ett år sedan. Medaljen om halsen, en ledsagare om armen och fram till fotograferingen. Hittills hade inte tårarna kommit, men när jag fick syn på min fru Aida som stått ut med all min träning och stöttat mig under det här året, då kom de forsandes. Tårar av glädje och tårar av lättnad. Jag hade gjort det som började med ett samtal ”Aida, tycker du att jag ska anmäla mig till IRONMAN i Kalmar nästa år? Klart du ska!” och avslutades med ”You are an IRONMAN”.

0776_048262