The Road to Kalmar är slut

Det här kommer att vara det sista inlägget på denna blogg och fungera som en sammanfattning av det som skett under det gångna året. Det blir först en hel del brödtext och sedan avslutar jag med lite obligatorisk statistik som vi träningsnördar (som också oftare än vad man tror är synonymt med ingenjörer) älskar.

För er som undrar hur allting började så kommer här den korta versionen. Min vän Jakob, som jag en gång i tiden jobbade som skidlärare med, gjorde 2013 IRONMAN i Zürich. När jag såg detta så insåg jag att han kanske skulle kunna vara en lagkamrat att köra Ö-till-Ö med. På frågan svarade han: ”men Kalle, jag kan inte simma :)” och snabbt därefter ”ska du inte med och köra IRONMAN i Kalmar istället?”.

2012 hade vi kört en del swimrunlopp såsom amfibiemannen och ångaloppet, men inga av mina lagkamrater i dessa lopp skulle hålla eller var särskilt intresserade av Ö-till-Ö. När jag så frågade Jakob och han kom med motfrågan om IRONMAN i Kalmar var jag inte sen att tacka ja :). På morgonen den 19 augusti ringde jag Aida och frågade vad hon tyckte, detta med bakgrund i att vi fått veta att vi var gravida och väntade vår numera 5 månader gamla Julia. Aida svarade entusiastiskt ja med frasen ”klart VI ska göra IRONMAN”. Jag återkommer mer till detta, men det är just så det gångna året har sett ut; vi har gjort det som ett lag där Aida har skött allt markarbete, medan jag har tränat.

Den ”specifika träningen” startade inte förrän den 1 december 2013, men hösten ägnades åt en hel del förarbete. Ska vi konvertera det till ingenjörstermer kan man säga att planeringsfasen pågick fram till december där genomförandefasen tog över. Jag hade verkligen ingen koll på triathlon. Jag hade koll på de individuella grenarna och hur man tränade dem, men hur man på ett praktiskt sätt kombinerade de tre för ett gemensamt mål hade jag ingen aning om. Jag köpte Jojje Borsséns och Jonas Coltings bok ”Triathlon för dig” där jag för första gången fick höra namnet Erika Rosenbaum och en bok som jag lånat en hel del av mina träningspass från. Jag läste Coltings blogg/sajt bak- och framlänges för att tillslut etablera en rejäl träningsplan för året.

Planen var uppdelad i fyra faser. En startfas för att etablera en grund i de olika grenarna samt skala upp träningsmängden utan att kroppen går sönder. En mängdfas med mycket träning för att vänja kroppen vid hög belastning. En hastighetsfas för att konvertera den hastighet som körts under mängdfasen till tävlingshastighet. Slutligen en toppningsfas som syftade till att göra kroppen så tävlingsredo som möjligt.

När jag satt och lade upp träningsplaneringen, scheman o.s.v. så insåg jag att ett av de största problemen kommer att vara att tillgodose kroppen tillräckligt med energi för att kroppen ska kunna återhämta sig på så kort tid som behövdes under den höga träningsintensiteten som förelåg. Då kom jag ihåg att jag läst om Erika att hon var någon typ av näringscoach, så jag slängde helt enkelt iväg ett mail till henne och beskrev min satsning. I mailet frågade jag om råd hur jag bör käka och som svar fick jag inte bara en massa tips utan även en hel del produkter från hennes företag Milebreaker som varit min stående leverantör vad det gäller kosttillskott under året.

Så kom dagen då jag klev i bassängen för första gången och oj vad avlägset det kändes att dels kunna simma 3,86 km, men att dessutom cykla 180,2 km och springa 42,2 km efteråt kändes ju helt omöjligt! Den dagen snittade jag 26:32/km över 1,6 km… att jämföra med min tid som jag ”plaskade” runt på i Kalmar 17:50/km.

Under den korta vinter som vi hade blev det en del längdskidåkning på och det resulterade i PB på Vasaloppet med 5:48. Längdskidåkningen kan man säga ersatte långpassen på cykel, men jag insåg också att simningen och längdskidåkningen hade goda synergier. Så fort det blev barmark blev det cykel utomhus. Dittills hade cyklingen bestått i 1-2 spinningpass per vecka + 2-3 pass på trainer. När man gjort ett par pass på 130 km inomhus på trainer är det inte så konstigt att det spritter i hela kroppen när man äntligen får komma ut och cykla, men en sak som är ovärderlig med cyklingen på trainer är den träningen som pannbenet får. Man ska komma ihåg att en IM körs själv och har man gjort riktigt långa pass på trainer så är de där 180,2 km solo i naturen underbara.

I slutet av skidsäsongen kom det enda riktigt problemet som jag haft under året. Jag hade känt av det tidigare och långt tidigare även haft stora problem med det, men nu var det verklighet igen; löparknä. Det var efter vasaloppet som det blev riktigt problematiskt och i över en månad sprang jag inte en meter, för att det inte gick. Jag läste allt jag kom över i ämnet och tillslut landade jag i en stretchrutin som jag började köra varje kväll innan jag gick och lade mig och som jag fortfarande kör varje kväll. När jag hade kört den i en vecka kunde jag sakta börja löpträna igen och sedan dess, peppar-peppar-ta-i-trä, har jag inte haft problem.

Våren hade två huvudsakliga mål. Det ena var att tillsammans med min sub9-grupp ur Fredrikshof CK klara Vätternrundan på under 9 timmar och det andra var att springa Stockholm Marathon. Det första sket sig och det kan ni läsa om här, men det andra gick bra. Dessutom var det så att vi cyklat 200 km 2 dagar innan med klungan så kroppen var rätt så mör när jag stapplade in på 3:58 efter Stockholm Marathon… en erfarenhet som var go att ha i ryggen den 16 augusti i år.

Kraschen på Vätternrundan och kraschen veckan efter, när jag körde downhill, justerade mig rätt så rejält och jag visste inte riktigt hur resten av min satsning skulle se ut… Det verkar helt klart som att kroppen återhämtar sig rätt så bra när man är vältränad för 2 veckor senare stod jag på startlinjen till Stockholm Royal Park Aquathlon med 5 km simning och 21 km löpning, en tävling som verkligen ingjöt självförtroende när det gällde simningen. Det motsatta gällde löpningen, inte för att det gick särskilt dåligt men det gick inte fort. Jag insåg att om jag ska ha någon chans på lite högre placering i den här typen av tävling så måste jag bli en bättre löpare.

Med anledning av detta tog jag kontakt med Mikael Nelker, vars blogg jag följt under året på triathlon.runnersworld.se. Jag hade sett att han hade en träningsgrupp som kallades för terrible tuesdays (TT) med fokus på löpning och mer specifikt kvalitetspass löpning varje tisdag. Jag frågade helt enkelt om jag fick vara med och träna, vilket jag nu är.

Uppladdningen och toppningen inför målet med året som skulle gå av stapeln den 16 augusti gick som på räls tills två veckor innan då jag fick en rejäl förkylning… jag har inte haft en enda förkylning på hela året och sedan kommer den två veckor innan start. Den röjde kroppen snabbt undan så att jag kunde stå på startlinjen i TT:s klubbmästerskap i tempocykling på torsdagen, men på söndagen (alltså 6 dagar innan start) vaknade jag upp med öroninflammation! Jag har simmat utan öronproppar hela året, men blev nu tvungen att köpa ett par och hålla tummarna för att det skulle gå bra på tävlingsdagen.

Den kom, gick och lämnade ett stort tomrum efter sig. När man satsat på någonting så länge så känns det väldigt konstigt när det helt plötsligt är över och det är förmodligen därför det tagit ett litet tag att komma med detta inlägg. Det är inte så att jag är deprimerad, men det känns väldigt speciellt när man gjort något som man ett år tidigare såg som en omöjlighet och nu vet att man kan göra igen och dessutom med lite träning betydligt fortare.

Jag hade verkligen ingen aning om vad en IRONMAN var. Självklart visste jag det teoretiskt dvs. ett triathlon med 3,86 km simning, 180,2 km tempocykling och 42,2 km löpning, men mer än så hade jag verkligen ingen koll på. Nu vet jag mer och det som jag framförallt konstaterat är att IM först och främst är ett marathon, men där man simmar och cyklar innan. Man gör inte bra tider på IM utan att man är en riktigt bra löpare… Gissa vad mitt nya mål är? :) Mer om det senare…

Det finns en hel del lärdomar från detta år, men det som är mest intressant är hur mycket mer än man tror kroppen klarar av. Så länge man inte kompromissar med mat eller sömn så klarar kroppen utan problem av att träna 15 timmar i veckan vid sidan av ett heltidsjobb och familj. Detta förutsätter dock en sak… att man har en IRONMATE hemma som sköter allting annat.

Aida, min fru, har under det gångna året verkligen varit min klippa och det under en period då hon stora delar har varit höggravid. Jag ska inte säga att jag inte gjort någonting hemma, men det som verkligen behövts har Aida skött om. I stora perioder så har jag haft två träningspass per dag och maten har alltid varit klar när man kommit hem på kvällen. När man kommer hem från långpassen på helgmornarna har huset redan städats någon annan gång i veckan så att fokus resten av dagen har kunnat vara på familjen. Jag har inte haft en enda sovmorgon på hela året utan jag har i princip alltid stigit upp 05:40 och de morgnarna när jag har försökt skippa ett pass har jag fått en fot i ryggen av Aida så att jag trillat ur sängen :). Jag har verkligen allt det gångna året att tacka Aida för och utan min IRONMATE hade jag inte varit någon IRONMAN idag.

Året i siffror kommer här.

Från anmälan till och med tävlingsdagen

Total träningstid: 399 timmar 45 minuter 50 sekunder
Total sträcka simning: 148 km
Total sträcka cykling: 3715 km
Total sträcka löpning: 1125 km

Snitt under den specifika träningsperioden (8,5 månad)

Total: 9 timmar 53 min /vecka
Simning: 4,6 km/vecka
Cykling: 112 km/vecka
Löpning: 28 km/vecka

Jag nämnde ju att jag kommit underfund med att IM handlar om löpning. Nu har jag av förklarliga skäl inte kunnat springa mer än vad jag gjort under året, men om det är någonting som jag skulle gjort annorlunda så är det just det. Ni som känner mig vet att jag inte är sen med att sätta upp nya mål med min träning och den här gången är det snarare en spärr än ett mål jag har satt upp. Den har dessutom ändrats en gång redan sedan jag satte upp den, men tanken är i alla fall att jag nästa gång jag ska göra en IM inte ska göra en avslutande marathontid på över 3:30. Hade jag lyckats göra en tid på 3:30 i år hade jag gjort 10:05:11 och slutat på en 16e plats i min AG.

Jag måste helt enkelt bli en bra löpare och därför satte jag upp som spärr att jag inte får anmäla mig till en ny IM förrän jag har ett marathonresultat på sub3. Efter diskussion med Mikael Nelker har detta dock reviderats till att jag måste ha ett halvmarathonresultat på 1:24:24 då sub3 på marathon inte är någon exakt vetenskap. Vi har löpare i TT som gjort 17:10 på 5 km och 1:19 på 21 km, men aldrig gjort sub3 på marathon… Just nu handlar det helt enkelt om att springa… mycket…

Ni har här kunnat följa min väg till IM Kalmar och nu är den slut, så och denna blogg… eftersom att jag märkt att bloggandet har en positiv inverkan på min träning kommer jag därför att fortsätta med det på www.kall3.se. Vem vet, om ett antal år kanske jag börjar blogga om vägen till Kona? Slutligen vill jag bara säga ett stort tack till alla er som stöttat och kommit med hejarop under året. Det finns ingenting som är så peppande som när människor uppmärksammar det man gör i positiv bemärkelse. Tack!